Medan SPDR Gold Shares (NYSEArca: GLD), iShares Gold Trust (NYSEArca: IAU) och ETFS Physical Swiss Gold Shares (NYSEArca: SGOL) och andra guld-relaterade börshandlade produkter utvecklats mycket, har vissa kritiker ifrågasatte sanningshalten i efterfrågan på den gula metallen. Det finns emellertid andra som ställer frågan om det finns ytterligare en katalysator för guldpriset?
De goda nyheterna för köparna är efterfrågan på guldtackor har varit fast i år och att det finns stora, stabila köpare över hela världen. Efterfrågan på guldtillgångar har stigit i år. Till exempel strömmar pengarna in ETFer med fokus på guld som ser sin snabbaste expansionstakt sedan 2009. Fysiskt uppbackade guld-ETF innehav ligger emellertid endast på en tredjedel av vad det gjorde när guldpriset toppade i december 2012. Detta skulle kunna tolkas som att guldpriset kan komma att funnit en ny botten.
De globala centralbankerna som av många ses som viktiga anhängare av guld ser ut att förbli köpare av den gula metallen. Sedan den så kallade finanskrisen 2008 har centralbankerna varit stora nettoköpare av guld, en nyligen publicerad rapport från OMFIF (Official Monetary and Financial Institutions Forum) visar att centralbankerna har köpt guld för mer än 350 ton per år de senaste åtta åren.
Investerare som är intresserade av guldtillgångar har ett antal alternativ, såsom Van Eck Merk Gold Trust (NYSEArca: OUNZ). OUNZ fungerar lite annorlunda än sina konkurrenter. Denna börshandlade fond gör det möjligt för investerare att på ett bekvämt och kostnadseffektivt sätt köpa och äga guld genom en ETF och samtidigt ge dem en möjlighet, om de så önskar, att ta fysisk leverans av metallen.
Varje andel i OUNZ fungerar som en fraktionerad andel av fysiskt guld, så investerare kan utbyta andelar i denna börshandlade fond mot guldtackor när de önskar. En andel i OUNZ motsvarar 0,0099 troy ounce guld, enligt Merk Gold.
Sedan 2008 har centralbankerna köpt till mer än 2 800 ton till sinareserver, nästan 10 procent av de totala tillgångarna. Kina och Ryssland är de största köparna, men den utvecklade världens centralbanker har köpt de med eller åtminstone hållit sina reserver på samma nivåer som tidigare