Därför går det långsammare i Norden

Därför går det långsammare i Norden. I mitt blogginlägg den 14 februari beskrev jag i stora penseldrag utvecklingen på den globala ETF-marknaden samt utvecklingen på den Nordiska ETF-marknaden. Skillnaderna var enorma. Tillväxten på den globala ETF-marknaden, sett utifrån förvaltat kapital, har varit 29 procent per år under perioden 2003 och 2012. Den nordiska marknaden har vuxit med cirka 7 procent per år under 2006 och 2012. En stor skillnad med andra ord. Varför var min fråga i det blogginlägget (se länk till inlägg längst ner). I detta blogginlägg ska jag ge olika anledningar till varför det ser ut som det gör. Därför går det långsammare i Norden

• Första kontakten med ETF:er har varit hävstångs-ETF:er. Som Norden graferna i mitt första inlägg tydligt illustrerar har utvecklingen i det förvaltade kapitalet på den nordiska ETF-marknaden varit positiv under 2006 och 2012. Omsättningen däremot har varit kraftigt negativ sedan toppen 2009. Under 2012 sjönk ETF-omsättningen med nästan 40 procent jämfört med 2011. Vad säger detta? Detta visar tydligt på att de långsiktiga ”buy-and-hold” investerarna behåller sina ETF-innehav medan de investerare (nästan uteslutande privatinvesterare) som köper och säljer hävstångs-ETF:er har minskat. Andelen hävstångs-ETF:er i Norden sett utifrån total omsättning är ovanligt hög relativt övriga världen. Vad gör dessa privatinvesterare istället? Enligt statistiken ser det ut som att många gått över till att handla certifikat med upp till 10 gånger daglig hävstång. Lycka till med det. En kvalificerad gissning är att majoriteten av dessa personer inte vet vad en ETF är trots att de handlat med instrumentet.

• Sverige är ensamt draglok på den nordiska ETF-marknaden. I december 2012 stod Sverige för omkring 70 procent av ETF-omsättningen. Sett utifrån förvaltat kapital är andelen ännu högre. I Danmark finns det inga ETF:er noterade i dagsläget och i Finland finns det bara en. I Sverige finns det cirka 70 noterade ETF:er i dagsläget.

• Oligopol marknad. I Sverige kontrollerar de fyra storbankerna Handelsbanken, SEB, Swedbank och Nordea i mångt och mycket den svenska sparmarknaden, antingen direkt eller indirekt via sina fondbolag. De har en oerhörd kraft i sin distribution i och med sina kontorsnät. Av dessa banker har samtliga förutom Nordea lanserat sina egna ETF:er. Swedbank och SEB har dock inte gjort några stora avtryck i dagsläget. Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens att de försöker i någon större omfattning. Jag tror endast att de satt upp en organisation för att de ska vara redo den dagen då ”musiken tystnar” och konsumenterna börjar kräva lägre fondavgifter och högre avkastning (läs åtminstone uppnå indexavkastningen). XACT är den enda ETF-aktören som syns och märks i någon omfattning.

• Marknadsstruktur. I Europa drivs majoriteten av ETF-bolagen som dotterbolag till stora banker eller investmentbanker. I USA drivs majoriteten av ETF-bolagen av oberoende kapitalförvaltare som till exempel iShares (del av BlackRock koncernen), Vanguard och Market Vectors. I praktiken innebär detta att det blir mindre internpolitik. Frågan huruvida man ska premiera en produkt med lägre kundnytta som bolaget tjänar mer pengar på dyker inte upp på samma sätt. I Sverige är samtliga ETF-aktörer dotterbolag till en stor bank. 

• Certifikat eller på engelska Exchange Traded Notes (ETN) och andra Exchange Traded Products (ETP). I dagsläget tjänar de svenska bankerna, övriga svenska och utländska aktörer som är verksamma i Sverige alldeles för mycket pengar på börshandlade certifikat. Dessa instrument som egentligen inte är något annat än utställda skuldebrev innebär att emittenterna (läs banker och investmentbanker) kan härja ganska fritt då reglerna är få. Certifikat uppfyller inte de europeiska UCITS-kraven som majoriteten av ETF:erna och majoriteten av de traditionella fonderna gör. Totalkostnaderna för att handla dessa instrument är ofta höga och du som investerare är helt utelämnad till emittenten av instrumentet när det gäller prissättning och likviditet. 

• Utbildning. Vid ett flertal tillfällen har olika personer som har högt uppsatta positioner i finans Sverige lämnat helt felaktiga kommentarer kring vad en ETF är eller vad det innebär att investera i en ETF. Exempel på citat – ”ETF:er är en högriskprodukt”, ”ETF ytterligare en ny förkortning från finanslabben”, ”ETF ytterligare en dyr och komplex produkt med dolda risker” etc. Detta är bara några få exempel på rena felaktigheter som skrämmer bort oinsatta privatinvesterare. Att ETF:er utan hävstång skulle ha hög risk eller att ETF:er är dyra är så långt ifrån sanningen man kan komma.

• Kickbacks eller så kallat provisionsförbud. I till exempel USA och i Storbritannien (sedan 2013) är det förbjudet att lämna provisioner till rådgivare. Detta innebär kortfattat att kundens bästa sätts i fokus, inte det som genererar mest provision till rådgivaren. Vad har detta inneburit i praktiken på dessa marknader? En explosiv tillväxt för billiga passiva investeringsalternativ som indexfonder och ETF:er. I Sverige ligger vi som vanligt efter vilket innebär att kickbacks kulturen finns kvar.

Några avslutande ord. Svenska institutionella investerare har i stor utsträckning tagit till sig ETF:er och handlar aktivt i dessa instrument, men då framförallt på utländska börser. I Sverige är det framförallt klassiska OMXS30 ETF:er som attraherar institutionella investerare. Hur länge ska det ta tills dess att svenska och nordiska privatinvesterare förstår det som institutionella investerare redan förstått? Inte allt för länge förhoppningsvis. Därför går det långsammare i Norden

Länkar

//www.etfsverige.se/etfbloggen/etf-marknaden/varfor-om-den-nordiska-etf-marknaden

http://www.va.se/nyheter/borstrenden-bankerna-bavar-for-475834