Beta Archives - ETFBloggen

Tracking Error, skydda Dina investeringar

Den genomsnittliga investeraren anser sällan att Tracking Error, eller spårningsfel, kan ha en oväntad materiell effekt på deras avkastning. Det är viktigt att undersöka denna aspekt av varje ETF-indexfond innan en investering görs. Tracking Error, skydda Dina investeringar genom att göra en due diligence.

Målet med en ETF-indexfond är att spåra ett specifikt marknadsindex, ofta benämnt fondens målindex. Skillnaden mellan indexfondens avkastning och målindexet kallas en fonds Tracking Error eller spårningsfel.

För det mesta är spårningsfelet hos en indexfond liten, kanske bara några tiondelar av en procent. En mängd faktorer kan emellertid ibland sammanfalla för att öppna ett gap på flera procentenheter mellan indexfonden och dess målindex. För att undvika en sådan ovälkommen överraskning bör indexinvesterare förstå hur dessa luckor kan utvecklas.

Vad orsakar Tracking Error?

Att förvalta en börshandlade fond kan verka vara ett enkelt jobb, men det kan faktiskt vara ganska svårt. ETF index fondförvaltare använder ofta komplexa strategier för att spåra sitt målindex i realtid, med färre kostnader och större noggrannhet än sina konkurrenter.

Många marknadsindex är marknadsvärdesviktade. Detta innebär att mängden av varje aktie som innehas i indexet fluktuerar enligt förhållandet mellan dess marknadsvärde och det totala marknadsvärdet för alla värdepapper i indexet. Eftersom marknadsvärdet är aktiekursen gånger utestående aktier innebär fluktuationer i priset på värdepapper att sammansättningen av dessa index ständigt ändras.

En indexfond måste genomföra affärer på ett sådant sätt att det finns hundratals eller tusentals värdepapper exakt i proportion till deras viktning i det ständigt ändrade målindexet. I teorin, när en investerare köper eller säljer andelar i den börshandlade fonde, måste handeln för alla dessa olika värdepapper utföras samtidigt till det aktuella priset. Detta är inte verkligheten.

Även om dessa affärer är automatiserade kan fondens köp och säljtransaktioner vara tillräckligt stora för att ändra aktiekurserna på de värdepapper som den börshandlade fonden handlar om. Dessutom utförs avsluten ofta med något annorlunda tidpunkt, beroende på börsens omsättningshastighet och handelsvolymen i varje enskild aktie.

Diversifieringsregler

Värdepappersreglerna i USA säger att en börshandlad fond inte kan inneha mer än 25 procent av sin portfölj i en aktie. Denna regel skapar ett problem för specialiserade fonder som försöker replikera avkastningen från vissa branscher eller sektorer. Att verkligen kopiera vissa branschindex kan kräva att ETFen innehar mer än 25 % av förmögenheten i vissa aktier. I detta fall kan fonden inte juridiskt replikera det faktiska indexet i sin helhet, så det är troligt att ett spårningsfel uppstår.

Förvaltningsavgifter

Fondhantering och handelsavgifter anses ofta vara som den största orsaken till Tracking Error. Det är lätt att se att även om en given fond spårar indexet perfekt, kommer det fortfarande att prestera under det indexet med de avgifter som dras av från fondens avkastning. På samma sätt, ju mer en fond handlar värdepapper på marknaden, desto mer courtage kommer det att ackumuleras, vilket minskar avkastningen.

Värdepapperslån

Värdepapperslånet sker främst så att andra marknadsaktörer kan ta en kort position i en aktie. För att sälja aktier kort måste man först låna dem från någon annan, genom ett så kallat aktielån. Vanligtvis lånas aktier från stora institutionella fondförvaltare, som de som driver ETF-indexfonder. Förvaltare som lånar ut sina aktier kan generera ytterligare avkastning för investerare genom att ta ut räntor på lånade aktier. Den börshandlade fonden behåller fortfarande sina äganderättigheter till aktien, inklusive utdelningar. De genererade avgifterna ger emellertid extra avkastning för investerare över vad indexet skulle gett.

Vilket spårningsfel betyder för den enskilda investeraren

Ofta är det givna råd att helt enkelt köpa indexfonden med de lägsta avgifterna, men det är inte alltid vara fördelaktigt om fonden inte spårar sitt index så väl som förväntat.

Nyckeln är att investerare måste förstå vad de köper. Se till att ETF-indexfonden du överväger gör ett bra jobb att spåra sitt index. Viktiga mätvärden att söka efter här är fondens R-kvadrat och beta. R-kvadrat är en statistisk åtgärd som indikerar hur väl den börshandlade fondens prisrörelser korrelerar med index. Ju närmare R-kvadratet är till, desto närmare ligger indexfondens upp- och nedgångar ihop med målindexets mål.

Du vill också se till att fondens beta ligger mycket nära målindexets beta. Det innebär att fonden har ungefär samma riskprofil som indexet. Teoretiskt sett kan en fond ha en nära korrelation med sitt index, men ändå fluktuera med en större eller mindre marginal än indexet, vilket kommer att indikeras med ett annat beta. Dessa två mätvärden indikerar tillsammans att fonden kommer att spåra indexet mycket väl. Slutligen är en visuell inspektion av fondens avkastning jämfört med sitt referensindex en god sanitetskontroll på statistiken. Var noga med att titta på olika perioder för att se till att Din ETF spårar indexet väl över både kortfristiga fluktuationer och långsiktiga trender.

Poängen

Genom att göra de enkla läxorna som föreslås ovan kan du se till att en ETF-indexfond spårar sitt målindex som annonserat och du kommer att ha en bra chans att undvika ett spårningsfel som kan påverka din framtida avkastning negativt.

Förbättra Din portföljavkastning med Alfa och Beta

När en investerare separerar en enskild portfölj i två, en alfaportfölj och en betaportfölj, kommer han eller hon att ha större kontroll över hela den kombination av risker som han eller hon utsätts för. Genom att individuellt välja exponering för alfa och beta kan du förbättra avkastningen genom att konsekvent upprätthålla önskade risknivåer inom din sammanlagda portfölj. Läs vidare för att lära dig hur det här kan fungera för dig.

ABC: erna

Innan vi börjar måste du förstå några nyckelord och begrepp, nämligen alfa och beta, systematisk risk och idiosynkratisk risk.

Beta – Den avkastning som genereras av en portfölj som kan hänföras till den totala avkastningen på marknaden. Exponering för beta motsvarar exponering för systematisk risk.
Alfa – Den del av portföljens avkastning som inte kan hänföras till marknadsavkastning, och är således oberoende av dem. Exponering för alfa motsvarar exponering för idiosynkratisk risk.
Systematisk risk – Risken som kommer från att investera i något värdepapper på marknaden. Nivån på systematisk risk som en enskild säkerhet har beror på hur korrelerat det är med den övergripande marknaden. Detta representeras kvantitativt av beta-exponering.
Idiosynkratisk Risk – Risken som kommer från att investera i en enda aktie (eller investeringsklass). Nivån av idiosynkratisk risk som en enskild aktier besitter är högt beroende av sina egna unika egenskaper. Detta representeras kvantitativt av alfaexponering. (Obs! En enskild alfaposition har sin egen idiosynkratiska risk. När en portfölj innehåller mer än en alfaposition kommer portföljen sedan att reflektera varje alfapositionens idiosynkratiska risk gemensamt.)

Alfa-Beta

Denna mätning av portföljens avkastning kallas alfa-beta-ramen. En ekvation är härledd med linjär regressionsanalys med hjälp av portföljens avkastning jämfört med marknadens avkastning under samma tidsperiod. Ekvationen beräknad från regressionsanalysen kommer att vara en enkel linjekvation som ”bäst passar” för data. Höjden av linjen som produceras från denna ekvation är portföljens beta, och y-avlyssningen (den del som inte kan förklaras av marknadsavkastning) är det alfa som genererades.

Beta exponeringskomponenten

En portfölj som är uppbyggd av flera aktier kommer i sig att ha viss beta-exponering. Beta-exponering i en individuell aktie är inte ett fast värde under en viss tidsperiod. Detta innebär en systematisk risk som inte kan hållas till ett stabilt värde. Genom att separera beta-komponenten kan en investerare behålla en kontrollerad bestämd mängd beta-exponering i enlighet med sin egen risk tolerans. Detta bidrar till att förbättra portföljens avkastning genom att producera mer konsekvent portföljavkastning.

Alpha och beta exponerar portföljer för respektive idiosynkratisk risk och systematisk risk; Detta är emellertid inte nödvändigtvis en negativ sak. Riskgraden för vilken en investerare utsätts är korrelerad med graden av potentiell avkastning som kan förväntas.

Innan du kan välja en nivå av betaexponering måste du först välja ett index som du känner representerar den övergripande marknaden. Den övergripande aktiemarknaden representeras vanligtvis av S & P 500 Index i USA samt av OMXS30 i Sverige. Detta är det mest använda indexet för att mäta marknadsrörelsen, eftersom den har ett brett utbud av investeringsalternativ.
Om du känner att S & P 500 eller OMXS30 inte representerar marknaden korrekt som helhet, finns det många andra index som du hittar som passar dig bättre. Det finns dock en begränsning, eftersom många av de andra indexerna inte har det stora utbudet av investeringsalternativ som S & P 500 eller OMXS30 har. Detta begränsar vanligtvis individer till att använda S & P 500-indexet eller OMXS30 för att få beta-exponering.

Efter att ha valt ett index måste du välja önskad nivå av betaexponering för din portfölj. Om du investerar 50% av ditt kapital i en S & P 500 Indexfond och håller resten i kontanter, har din portfölj en beta på 0,5. Om du investerar 70% av ditt kapital i en S & P 500 Index fond och håller resten i kontanter, är din portfölj beta 0,7. Detta beror på att S & P 500 representerar den övergripande marknaden, vilket innebär att den kommer att ha en beta på 1.

Att välja en beta-exponering är mycket individuell och kommer att baseras på många faktorer. Om en förvaltare benchmarkades till någon form av marknadsindex, skulle den förvaltaren förmodligen välja att ha en hög beta-exponering. Om förvaltaren siktar på en absolut avkastning, skulle han eller hon förmodligen välja att ha en ganska låg betaexponering.

Olika sätt att erhålla beta-exponering

Det finns tre grundläggande sätt att få betaexponering: köp en indexfond, köp ett terminsavtal eller köp en kombination av både indexfonder och terminer.

Det finns fördelar och nackdelar med varje alternativ. När du använder en indexfond för att få betaexponering måste förvaltaren använda en stor summa pengar för att fastställa positionen. Fördelen är emellertid att det inte finns någon begränsad tidshorisont när man köper en indexfond själv. När man köper indexterminer för att få betaexponering behöver en investerare bara en del av kontanterna för att kontrollera samma storlek som att köpa indexet själv. Nackdelen är att man måste välja ett avvecklingsdatum för ett terminsavtal och denna rullning kan skapa högre transaktionskostnader.

Alfa-komponenten

För att en investering ska betraktas som ren alfa, måste avkastningen vara helt oberoende av de avkastningar som tillskrivs beta. Vissa strategier som exemplifierar definitionen av ren alfa är statistisk arbitrage, kapitalneutrala säkrade strategier och försäljning av likviditetspremier på räntemarknaden.

Vissa portföljförvaltare använder sina alfaportföljer för att köpa enskilda aktier. Denna metod är inte ren alfa, utan snarare förvaltarens skicklighet i sina kapitalval. Detta skapar en positiv alfa-avkastning, men det är det som kallas ”tainted alpha”. Det är besvärat på grund av den följaktliga betaexponeringen som följer med inköp av det enskilda kapitalet, vilket avhåller denna avkastning från att vara ren alfa.

Individuella investerare som försöker replikera denna strategi kommer att hitta det senare scenariot att producera tainted alpha som den föredragna metoden för utförande. Detta beror på oförmågan att investera i de professionellt drivna, privatägda fonderna (vanligen kallade hedgefonder) som specialiserar sig på rena alfastrategier.

Det förekommer en debatt om hur denna alfaportfölj ska fördelas. En metodologi säger att en portföljförvaltare borde göra en stor alfa satsning med alfaporteföljens kapitaltillskott för alfa generation. Detta skulle resultera i inköp av en enskild enskild investering, och den skulle använda hela kapitalet i alfaporteföljen.

Det finns emellertid viss skillnad bland investerare, eftersom vissa säger att en enda alfainvestering är för riskabel, och en chef bör hålla många alfapositioner för riskdiversifieringsändamål.

Summering

Vissa kan ifrågasätta varför du vill ha betaexponering i en portfölj. Om du helt enkelt skulle kunna investera i rena alfakällor och exponera dig själv för de okorrelerade avkastningarna genom exponering för ren idiosynkratisk risk, skulle du inte göra det? Orsaken ligger i fördelarna med passivt infångande vinster på lång sikt som historiskt har inträffat med beta-exponering.

För att få större kontroll över den totala risken för vilken en investerare utsätts för en samlad portfölj måste han eller hon separera denna portfölj i två portföljer: en alfaportfölj och en betaportfölj. Härifrån måste investeraren bestämma vilken nivå av beta-exponering som är mest fördelaktig. Det överskjutande kapitalet från detta beslut används sedan i en separat alfaportfölj för att skapa den bästa alfa-beta-ramen.

Därför har utdelningen betydelse för investerarna

I nedanstående artikel har vi listat de främsta anledningarna till att utdelningen betydelse för investerarna. De ökar väsentligt aktieplaceringsvinsterna, de ger en extra parameter för grundläggande analys, de minskar den totala portföljrisken, de erbjuder (under vissa förutsättningar) skattefördelar och de bidrar till att bevara kapitalets köpkraft. Har utdelningen betydelse för investerarna?

Tillväxt och expansion av vinster

En av de främsta fördelarna med att investera i utdelningsföretag är att utdelningen tenderar att växa stadigt över tiden. Väletablerade företag som betalar utdelning höjer vanligtvis sina utdelningar över tiden. Det finns ett antal ”utdelningsaristokrater” eller företag som kontinuerligt har ökat utdelningen i mer än 25 år i följd. Sedan 1980 har den årliga tillväxttakten för S&P 500-företag som erbjuder utdelning varit 3,2 procent.

En av grunderna för aktiemarknadsinvesteringar är marknadsrisker eller den inneboende risk som är förknippad med någon typ av kapitalinvestering. Aktiekurserna kan gå upp och ner och det finns ingen garanti för att de ökar i värde, men medan investeringar i utdelningsföretag inte garanteras vara lönsamma, erbjuder utdelningsaktier åtminstone en del avkastning på investeringar som är praktiskt taget garanterad. Det är mycket sällsynt för utdelningsföretag helt slutar betala utdelningar, och i själva verket ökar de flesta av dessa företag mängden utdelningar över tiden.

Många investerare misslyckas med att uppskatta den enorma inverkan som utdelningen har på aktiemarknadsvinster. Sedan 1926 har utdelningar utgjort nästan hälften av aktiemarknadsvinsterna i de företag som utgör S&P 500 Index. Det innebär att införandet av utdelningsbetalningar i stort sett har fördubblat vad aktieplaceringarna har genererat i avkastning jämfört med vad deras avkastning skulle ha varit utan utdelning.

Dessutom är utdelningsavkastningen som erbjuds av utdelningsföretag i denna lågräntemiljö väsentligt högre än vad som är tillgängligt för investerare i de flesta ränteplaceringar som statsobligationer.

Utdelningar är användbara i värderingsmodeller

Den inverkan som utdelningarna har på total avkastning på ofta förbises av investerare, men det är ett faktum att utdelningar är användbar parameter i aktievärdering och aktieval. Utvärdering av aktier som använder utdelningar ger ofta en mer tillförlitlig utvärderingsåtgärd än många andra mer vanliga mätvärden som p/e-talet. De flesta finansiella mätvärden som används av analytiker och investerare i aktieanalys beror på siffror som erhållits från företagens bokslut.

Det potentiella problemet med att utvärdera aktier uteslutande baserat på bolagets finansiella rapporter är att företag, ibland, kan manipulera sina finansiella rapporter genom redovisningspraxis för att förbättra deras utseende till investerare. Utdelningar ger emellertid en tydlig indikation på huruvida ett företag har det bra. Kort sagt, ett företag måste ha ett realt kassaflöde för att betala utdelningar.

Att granska ett företags nuvarande och historiska utdelning ger investerare en referenspunkt i grundläggande grundläggande analys av företagets styrka. Utdelningar ger kontinuerliga årliga indikationer på ett företags tillväxt och lönsamhet, utöver de rörelser som kan uppstå i bolagets aktiekurs under ett år. Om ett företag som ständigt ökar sina utdelningar över tiden är deten tydlig indikation på att det är ett företag som kontinuerligt genererar vinster och är mindre benägna att få sin grundläggande finansiella hälsa hotad av temporära marknader eller ekonomiska nedgångar.

En extra fördel med att använda utdelningar vid utvärdering av ett bolag är att eftersom utdelningar bara förändras en gång om året ger de en mycket stabilare analyspunkt än de mätvärden som är föremål för de dagliga fluktuationerna i aktiekursen.

Minskad risk och volatilitet

Utdelningar är en viktig faktor för att minska den totala portföljrisken och volatiliteten. När det gäller att minska risken minskar utdelningen eventuella förluster som uppstår genom en nedgång i aktiekurserna. Men utdelningen av riskreducering går utöver det grundläggande faktumet.

Studier har konsekvent visat att under perioden när börsen faller så utvecklas aktier som betalar utdelningar betydligt bättre än aktier som inte betalar utdelningar.

Medan en övergripande downmarket generellt drar ner hela aktiemarknaden har utdelningsandelar vanligtvis en betydligt mindre värdeminskning än ej utdelade aktier. Ett starkt exempel på detta visade sig under marknadsnedgången 2002 när aktiekurserna för de företag som inte betalade utdelningar minskade med i genomsnitt 30%. De aktier som betalade utdelning sjönk i genomsnitt med endast 10 %. Även under den svåra Finanskrisen höll utdelningsaktierna märkbart bättre än ej utdelade aktier.

Att äga aktier i utdelningsföretag minskar också väsentligt den totala portföljvolatiliteten. En jämförelse under år 2000-2010 mellan utdelningsföretag och icke-utdelande företag i S&P 500 Index visar en stark kontrast i volatilitetsnivåer. Beta för utdelningsbetalande företag under denna tidsperiod var 0,98, något mindre än det totala marknadsgenomsnittet. Betavärdet hos icke-utdelande företag för samma period var 1,48, vilket visar en mycket högre volatilitetsgrad än det totala marknadsgenomsnittet.

Utdelningar bevarar kapitalets köpkraft

Utdelningar hjälper också till på ett annat område som investerare ibland misslyckas med: inflationens inverkan på avkastning på investeringar. För att en investerare ska kunna realisera någon genuin nettovinst från en investering, måste investeringen först ge tillräckligt med avkastning för att övervinna den köpkraft som beror på inflationen.

Om en investerare äger en aktie som ökar i pris 3 % under ett år, men inflationen är 4 %, då har investeraren faktiskt haft en förlust på en procent när det gäller köpkraften i kapital. Om emellertid samma aktie som ökat med 3 % i pris också ger en utdelning på 3%, har investeringen framgångsrikt återställt en vinst som överstiger inflationen och representerar en faktisk vinst i köpkraft för investeraren. Den goda nyheten för investerare i utdelningsföretag är att många utdelningar överstiger inflationen.

Vad är skillnaden mellan Alfa och Beta

Vad är skillnaden mellan Alfa och Beta?

Vad är skillnaden mellan Alfa och Beta Alfa och Beta är två olika sorters riskmått som investerare använder för att kalkylera, jämföra och förutsäga framtida avkastning. Dessa riskmått används ofta i fråga om fonder. Båda dessa riskmått använder ett jämförelseindex, till exempel S&P 500, Affärsvärldens Generalindex, SAX eller liknande som sedan används för att mäta den individuella aktien eller fondens prestation. Alfa och beta är två av de fem tekniska standardriskberäkningar; de tre övriga är standardavvikelse, R-kvadrat och Sharpekvot.

Alfa

Alfa kan betraktas som ett mått på en portföljförvaltare lämplighet. Till exempel är en 8 % avkastning för en aktiefond imponerande när aktiemarknaderna som helhet avkastar 4 %, men det är långt mindre imponerande när andra aktier stigit med 15 %. I det första fallet, skulle portföljförvaltaren ha en relativt hög alfa, medan det inte skulle vara sant i den andra fallet.

Om en kapitalmarknadsprismodell analys visar att portföljen skulle ha tjänat 5 procent (baserat på risk, ekonomiska förhållanden och andra faktorer), men i stället endast ger en avkastning på tre procent, då är portföljens alfa -2 procent. Investerare föredra en investering med högt alfa.

Den tekniska formeln för beräkning av alfa är: (end_price + dist_per_share – start_price)/(start_price).

Beta

Beta, det riskmått som ibland kallas för betakoefficient är tänkt att mäta volatiliteten i en specifik aktie genom att jämföra det till utförandet av en närstående jämförelseindex under en tidsperiod. Kort sagt, beta kan användas av investerare för att mäta den potentiella risken för nedgång i en aktiekurs. Även CAPM brukar användas för att beräkna Beta.

Baslinjen för alfa är noll, det vill säga investeringen beter sig som marknadens förväntningar, medan basvärdet för beta är ett. Ett betavärde på ett indikerar att en enskild aktie rör sig precis som marknaden rör sig. Är värdet mindre än ett innebär det att aktien svänger mindre än marknaden och omvänt betyder ett beta på mer än ett att aktien är mer volatil än marknaden i sin helhet.

Ett positivt alfa är alltid mer önskvärt än ett negativt. Att däremot bestämma vilket beta som är bäst är inte fullt lika enkelt, det är inte svart eller vitt. Många investerare är obenägna att ta risker och föredrar att ha ett lägre beta, medan andra föredrar att ha ett högt beta i förhoppningen om att kunna få en högre avkastning och att de skall kunna tjäna pengar på en högre volatilitet.

Tidigare resultat

Både alfa och beta är riskmått som är bakåtblickande. Alla beräkningar görs med hjälp av uppgifter som hänt i det förflutna och som varje prospekt säger till dig är tidigare resultat ingen garanti för framtida resultat. Även om det inte går att förutsäga framtida resultat så kan emellertid alfa- och beta bidra till att skilja mellan relativt bra och relativt dåliga investeringar under en given tidsperiod.